Om Fredric R. Jameson

Fredric R. Jameson (född 1934 i Cleveland, Ohio) är en av vår tids mest betydande kulturteoretiker. Han har gjort mer för den historiskt inriktade förståelsen av konst och kultur än någon annan samtida forskare. I mer än fyra årtionden har han arbetat med att utveckla en rikt sammansatt teori om sambanden mellan modern kultur å ena sidan och samhälleliga och ekonomiska processer å den andra.

Fredric R. Jameson.
Foto: Holbergprisen/Andrea Friestad Nyland

 Av Sara Danius, Professor i estetikk ved Södertörns högskola, Stockholm.

Jameson är därtill en av vår tids största humanister. Det är svårt att föreställa sig en samtida forskare som ens kommer i närheten av hans omfattande lärdom. Man får gå tillbaka till intellektuella som Walter Benjamin, Theodor W. Adorno, Raymond Williams, Ernst Robert Curtius, Aby Warburg, Ernst Gombrich eller Northrop Frye för att hitta humanister med liknande bredd och djup.

Men vad som verkligen skiljer Jameson från andra kulturteoretiker av i dag är att han är en systembyggare. Under hela sin forskarbana har han varit upptagen av en enda sak: uppgiften att utveckla ett teoretiskt ramverk som på ett rigoröst men ändå nyanserat sätt förmår kartlägga förhållandet mellan estetiska fenomen och deras historiska sammanhang. Han har varit särskilt angelägen om att utarbeta en tolkningsmetod som förenar analysen av den estetiska formen med analysen av historien. Samtidigt har Jameson gjort mer än någon samtida intellektuell för att förnya den tradition av marxistisk kulturteori som börjar med Georg Lukács och fortsätter med Benjamin och Adorno och andra.

Jameson inledde sin forskarbana som litteraturhistoriker. Hans doktorsavhandling, framlagd vid Yale, är en studie i Sartres stil. En av hans lärare var för övrigt Erich Auerbach, den store tyskjudiske litteraturhistorikern som skrev Mimesis (1946). I dag är Jameson en kulturteoretiker som rör sig obehindrat mellan samtida koreansk film, Ricoeurs hermeneutik, Rem Koolhaas senaste byggnader, Aristoteles poetik, nordamerikansk science fiction, Hegels dialektik, Liszts symfonier, modern kinesisk lyrik, Godards tidiga filmer och Sjöwall-Wahlöös polisromaner.

Denna ämnesmässiga bredd och mångfald styrs av nyfikenhet, men framför allt omfattas den av en genomgripande systematik. Detta är en förklaring till det närmast globala intresset för Jamesons författarskap. Hans sätt att nalkas modern konst och kultur har utövat ett ansenligt inflytande på forskare i framför allt den angloamerikanska världen, men hans inflytande märks också i Latinamerika och Asien, särskilt Kina och Japan.

"Historisera alltid!" Denna uppmaning kan stå som devis över Jamesons hela produktion. Grunderna i hans kulturteoretiska systematik återfinns framför allt i två studier, The Political Unconscious: Narrative as a Socially Symbolic Act (1981) och Postmodernism; or, The Cultural Logic of Late Capitalism (1991). Dessa böcker lyckades var och en på sitt sätt förändra de begreppsliga förutsättningarna för en hel debatt.

I The Political Unconscious utarbetar Jameson en originell historiematerialistisk tolkningslära, delvis inspirerad av medeltida bibelexeges och dess allegoriska tolkningssystem. Hur kan man få texter och föremål att öppna sig mot historien och förmedla sitt förflutna? I The Political Unconscious betonar Jameson vikten av att förena analysen av formen med en historiserande analys. Han utvecklar en fullfjädrad läsmetod som närmar sig den narrativa texten som ett försök att lösa, neutralisera eller överskrida samhälleliga motsättningar på symbolisk väg. Som om denna uppgift inte vore nog skisserar Jameson också en ny romanens historia.

Boken om postmodernismen, Postmodernism; or, The Cultural Logic of Late Capitalism, förvandlade debatten om den postmoderna kulturen. Vad Jameson gjorde var på sätt och vis enkelt: han lade till "postmoderniteten" till diskussionen om "postmodernismen". Postmodernismen hade hittills betraktats som en särskild "stil", en stil som karakteriserade vissa samtida sätt att skriva, måla, komponera, bygga och så vidare. Mer egentliga sociologiska frågor-frågan om hur man skall förstå postmoderniteten som en historisk period, till exempel-hade lämnats till sociologer, arkitekturhistoriker och urbanteoretiker. Jameson hävdade nu att en förståelse av postmodernismen fordrar en förståelse av postmoderniteten. Annorlunda uttryckt: för att förstå postmodernismen som stil, måste man förstå det sociala sammanhang där denna stil har sitt upphov. Att föreslå en sådan modell är en sak; att däremot utarbeta den är en annan. I ett slag överbryggades avgrunden mellan estetiska vetenskaper och sociologiska undersökningar.

I Postmodernism lanserade Jameson en underbyggd teoretisk modell, vars fundament återfinns i hans tidigare studier. Enligt denna modell kan den moderna kulturen från tidigt 1800-tal och framåt delas in i tre huvudfaser: realism, modernism och postmodernism. Dessa kulturhistoriska faser korresponderar i sin tur mot tre faser inom den moderna kapitalismens historia-klassisk kapitalism, imperialistisk kapitalism och global kapitalism. I händerna på en mindre intelligent tänkare hade ett sådant modellbygge lett till föga mer än reduktionistiska påståenden. I Jamesons fall blev resultatet en nydanande teori om modern konst och kultur. Teorin var därtill smidigt infogad i ett historiematerialistiskt tankesystem vars infrastruktur Jameson hade omarbetat i grunden.

Modellen var ny, men nyhetsvärdet förklarar bara delvis varför den har utövat ett så starkt inflytande på en lång rad forskare inom snart sagt alla humanistiska områden. En stor del av förklaringen ligger i att Jameson är en rigorös tänkare med bakgrund i klassisk filosofi och litteratur. Men lika viktigt är att han har en högt utvecklad respekt för det enskilda konstverkets integritet och är en utomordentligt känslig läsare av alla former av mänsklig kultur. En särskilt berömd text är hans beskrivning av hur kroppen navigerar sig fram igenom de vindlande offentliga utrymmena i Bonaventure Hotel, en gigantisk byggnad i Los Angeles stadskärna. Man kan utan tvekan säga att Jamesons studie i postmodern kultur åstadkom mer än bara ett nytt perspektiv på samtiden. Boken tillhandahöll ett nytt kritiskt paradigm-ett paradigm med betydande konsekvenser för samtida kulturteori överlag.

Jameson har hittills publicerat närmare tjugo monografier och hundratals vetenskapliga artiklar och dessutom varit redaktör för ett antal antologier. För närvarande arbetar han med ett projekt vars omfattning sannolikt saknar motstycke inom samtida humaniora. Det bär titeln The Poetics of Social Forms och är tänkt att omfatta åtminstone sex volymer och ett antal sidovolymer. Hittills har tre utkommit: Postmodernism (1991), A Singular Modernity: Essay on the Ontology of the Present (2002) och Archaeologies of the Future: The Desire Called Utopia and Other Science Fictions (2005).

 

I detta närmast encyklopediska verk vill Jameson skriva de estetiska formernas allmänna historia. Framför allt vill han visa att denna historia bör gjutas samman med de ekonomiska formationernas historia. Formen är nyckelproblemet, här som överallt annars hos Jameson. Och eftersom all estetisk form bär på historiskt innehåll, är humanistens uppgift att undersöka de sätt på vilka detta innehåll är nedsänkt i den oändligt långa, komplexa följd av estetiska former som är vår gemensamma kulturhistoria. Detta och ingenting mindre är vad Jameson vill åstadkomma i The Poetics of Social Forms. Annorlunda uttryckt kan man säga att vad Georg Lukács sökte göra för den västerländska traditionen av episkt berättande och vad Erich Auerbach sökte göra för den realistiska verklighetsåtergivningens historia, söker Fredric Jameson göra för konst och kultur i det globala kapitalets tidsålder.